Skattkistan innehåller inte guld..

Men väl köksartiklar så jag själv slipper inreda mitt kök ytterligare en gång.

De tidigare studenterna från Sverige har haft som vana att lämna deras material i en låda som förvaras på en hylla i ett av förvaringsskåpen där jag jobbar. Självklart på översta hyllan av den enkla anledningen att vi svenskar är långa. Jag fick dock reda på det ungefär fyra dagar för sent, men nu kommer nästa student ha två stekpannor, tre kastruller och tre mycket skarpa köksknivar(!).

Därför, en kort och uppskattande hälsning till Hjalmar Wennerström och alla de andra IT-studenterna från UU som har varit här före mig och helt plötsligt gjorde min vardag lite lättare. Tack!

Lite från vardagen

Pizza Hut! Det känns mycket lockande att köra en sådan där moped.

En vanlig gata från där jag går nästan dagligen.

I Japan använder man MCDecaux, JCDecaux släktning.

Oktoberfest i Yokohama?

En utflykt från förra helgen.

Här på KDDI finns det, förutom mig själv, tre andra interns som jag har träffat på (hittills). Vi har Walter, Ahmid och Alba.

Jag träffade Walter utanför lägenhetskomplexet där jag bor och han sa att han precis var på väg till en oktoberfest i Yokohama och att jag var välkommen att hänga med om jag ville. Eftersom mottot här i Japan är "say no to nothing" så hängde jag naturligtvis på.

Här är en karta på hur vi åkte. Tog 2,5 timme, kändes som 40 min. Lite bilder från när vi drar. Walter till vänster, Ahmid till höger.

Väl framme så tog det ett litet tag innan vi hittade rätt pga kommunikationssvårigheter men det gav sig till slut. Vi träffade Walters kompis Tobi och drack lite öl och åt kringlor. Inte helt billigt med 1000 yen per glas men det var skönt med lite europeisk stämning i ett land långt borta från hemma.

Vi tog även en kort promenad genom Yokohama. Yokohama är känt för att vara väldigt internationellt med många utlänningar som kommer in och ut genom hamnen och har därför blivit kulturberikat på ett roligt sätt. 

Avslutningsvis gick vi igenom Chinatown och åt nudlar på ett litet hak och fick hyfsad mat för pengarna. Vid det här laget (kl 20) var jag även extremt trött pga jetlag och ville inte annat än att komma hem. Jag somnade sittande på restaurangen, på samtliga tre tåg som vi bytte emellan och slutligen hemma i sängen. Jag sov 11 timmar totalt.

Sista bilden är utsikten från min balkong på tredje våningen i min lägenhet kl 05 på morgonen.

Det är inte lätt när det är japanskt

I vardagen kan det vara lite knepigt att få ordning på saker och ting när man inte förstår vare sig det talade eller det skrivna språket.

För att illustrera detta vill jag ta upp hur det är att köpa artiklar till lägenheten. Det finns en alldeles utmärkt butik där allting kostar 100 yen. Dollar store fast japansk. Där kunde jag hitta i princip allt jag behövde för att basinreda lägenheten.

Basvara som behövdes: diskmedel. Eftersom jag inte förstår vad det står på etiketten så tittar jag efter visuella signaler. "Aha! Disk som är skinande ren på bilden, detta måste vara diskmedel."

Det visade sig vara poleringsmedel.

Nästa vecka: hur jag införskaffar en mobiltelefon. Kommer troligtvis komma därifrån med ett mobilskal eller liknande.

Avslutningsvis kommer bilder från min lägenhet. Det stora gråa paketet på golvet är min säng. En klassisk asiatisk madrass.

Vidare samma dag

Eftersom jag skulle rapportera till min handledare vid KDDI kl 09:30 hade jag gott om tid innan jag var tvungen att ta tåget. Lite underliga byggnader och en kaffe senare var jag dock på väg.

Det som var roligt med Ikebukuro var att det kändes spännande att bara gå omkring. Allt var nytt.

En vy utanför hotellet. Kan tilläggas att jag var ombedd att bära kostym första dagen. Min favoritkostym var lagom varm som den var, att jag dessutom hade min svenska vinterjacka när det fortfarande är mellan 18-25 grader varmt gjorde resan ut till kontoret lite för svettig.

Framme så får jag gå omkring med 23+ kg packning i hög luftfuktighet och varm temperatur. Det tar 15 min att gå från KDDI till stationen och det hela var ändå roligt. Att äntligen få komma fram är ju spännande!

#11 Slut på numreringar

Eftersom jag kommer att uppdatera bloggen lite oftare än jag tänkt så får det vara ett slut på numreringen av breven.

Vidare, jag träffade en kille som heter Martin på flyget. Han är tysk och hjälpte mig med tåget och allt. Det kändes väldigt skönt att ha någon som snabbt och enkelt kunde fixa allt så billigt som möjligt. Vi skaffade ett Suicakort (tågkort) och åkte in till Nippori station, vidare till Ikebukuro via Yamanote Line och jag checkade in på hotellet. Den del jag hade bokat mig på var ett vandrarhem men hade väldigt hög standard ändå vilket var skönt. Bilden nedan är från utsikten på den våning jag var på.

På morgonen därefter gick jag ut och tog frukost på ett litet café med utsikt över en korsning. Mysigt men jag hade ingen aning om vad jag beställde förrän jag fick in det. Det blev ett kallkokt ägg, kaffe och en 2,5 cm tjock brödskiva med lite smör till. Som hittat.

Passade även på att prova en av alla vending machines som står uppställda överallt. Total upplevelse!

#10 Magsår på Arlanda

Jag vaknade ganska tidigt i morse, runt kl 04. Förberedd på att flyga..

När jag väl kom fram till Arlanda ställde jag mig i Fast Bag Drop. Jag hade redan checckat in kvällen före. När jag lämnar fram mina papper informerar tjejen bakom disken att hon inte får släppa igenom mig om jag inte har en hemresebiljett. Jag hade inte bokat någon sådan ännu då jag inte var säker på vilken dag jag skulle åka hem eller vilket bolag som skulle vara billigast på hemresan.

Mina stresshormoner nådda nya nivåer då jag tänker att jag inte kommer iväg till Japan. Efter den första chocken har passerat säger tjejen att de kan hjälpa mig med biljett hem i Qatar Airways biljettdisk. Jag ringer först några kontakter men kommer till slut fram till min syster. Hon går in på Kilroy travels och bokar en biljett på samma sätt som jag bokat tidigare, de hittade billiga studentbiljetter. Mitt kort dras på lite över tre tusen och jag får ett bokningsnummer från Kilroy. Min elektroniska biljett skall tydligen komma inom 24 timmar...

Jag mår ganska dåligt vid det här laget, får numret till Kilroy och försöker först ringa för onlinebokningar. De har ingen support för detta och mitt samtal avslutas. Andra gången jag ringer väntar jag i 15 minuter i telefonkö för att förhoppningsvis komma fram till en kundtjänst. Inget svar.

Jag går fram till disken och frågar efter den billigaste biljetten ut ur Japan vid ett hemresedatum. Den skall dessutom vara ombokningsbar. Kvinnan svarar att de kan inte hantera ombokningsbara biljetter utan att jag får göra det via internet. Stressen är påtaglig, gaten stänger om 1,5 timme och jag kallsvettas. Jag förklarar hur det ligger till och att jag bara har fått bokningsnumret från Kilroy. Hon tar mitt pass och säger att biljetten precis har kommit in i deras system.

Jag får en utskrift på att jag har en hemresebiljett och vänder mig om. Varje steg mot baggageinlämningen är som en säck tegelstenar som släpper från mina skuldror. Jag lämnar in baggaget med tre kilos marginal och jag får mina boardingkort. Jag går igenom säkerhetskontrollen och har nu ca en timme kvar tills planet lyfter. Jag ringer mina närmaste och berättar vad som har hänt. Allt ordnade sig till slut.

Blev inte informerad om att jag måste ha både in- och utresebiljett för att komma in i landet. Jag tänker skriva en wiki eller ett exjobbstestamente om mina erfarenheter till nästa student som åker. Utresebiljett kommer att stå med bland det första på listan.

Jag trodde jag endast skulle landa lite skakigt, nu är det klart att luftgroparna uppstår redan på markplan.