Full circle

Sista dagen i Tokyo. Frukost pa Moriva Coffee.

Avslutar dar jag borjade.

Sista dagen på KDDI R&D Labs.

Hello, I must be going now...

En lugn dag, avslutar det sista i dokumentationen och paketerar ihop det jag har jobbat med de senaste månaderna. Lämnar snart in mitt passerkort och kommer få fylla i en liten undersökning.

Har städat lägenheten, flyttat tillbaka skattkistan innehållandes köksredskap och annat till KDDIs kontorslager. Nästa svensk (eller intern) som kommer hit kommer inte behöva köpa något (lådan är till bredden fylld med godsaker). Futonen skickas tillbaka med budfirma senare idag, nycklarna kastas in genom brevinkastet. Jag lämnar lägenheten som jag fick den, en liten del av mig i väggarna.

Som avslutning skall jag även försöka skriva ett litet introduktionsdokument där de bästa tips och tricksen för att leva lättare i Japan presenteras. Triviala saker som var man hittar en bankomat som fungerar med svenska bankkort, var man handlar bra mat utan att betala ¥450 för ett äpple (35 kr!), var man hittar en bra kaiten-sushi här i närheten, etc..

Några japanska vänner har varnat för inverterad kulturshock när jag kommer hem. Äh, vadå tänker jag? Men å andra sidan har jag hört det från andra européer också så vi får väl se vad som händer. Att plötsligt kunna göra sig förstådd med svenska som språk och att se västerlänningar överallt kanske blir lite annorlunda.

Exjobbet? Rapporten kommer skrivas hemma i Sverige. När den publiceras kommer allt att avslöjas. Inget stort, inget litet, ett exjobb enligt förutsättningarna.

KDDI R&D Labs och Japan har varit en otroligt positiv upplevelse, även givet att min handledare tyvärr hade en snowboardolycka ("poppade" armbågen helt ur led, sjukskriven sista tiden) och att Japan hade sin värsta jordbävning på 100 år, samt slutligen ovissheten om det skulle bli ett kärnkraftsnedfall efter tsunamin i Fukushima. Nästa svensk får nog svårt att toppa det jag varit med om men å andra sidan kanske det inte är att önska efter ytterligare en 9.0 jordbävning. Räcker gott med en 6.0 så har man upplevt det.

Väldigt många upplevelser och intryck och jag känner att komma hit var ett av de bästa beslut jag tagit sen jag började studera. Jag ser fram emot att få berätta mer om upplevelserna hemma i Sverige.

Det enda som kunde varit en pricken över i:et är om jag stannat ca 1-2 veckor till men mitt visa går ut den 31:a och jag har en icke ombokningsbar flygbiljett. Körsbärsblommningen är precis runt hörnet och jag tvivlar på att jag kommer tillbaka till just den den här tiden i Japan inom den närmaste framtiden, men det får helt enkelt läggas till i att-göra listan för det "vuxna livet".

Sakura 2011

Presentation avklarad, dokumentation och avslutning

Så var presentationen gjord (i onsdags) och jag har sedan dess suttit och dokumenterat och kommenterat min kod som jag knackat fram. Håller dessutom på att göra en guide till min handledare som kommer tillbaka på måndag.

Efter presentationen hade vi en avskedslunch på en närliggande restaurang och reflekterade lite om vad jag hade för intryck och åsikter om Japan efter att ha spenderat sex månader här. Det finns en hel del som är bra här, en hel del som jag längtar efter hemma i Sverige och några saker som jag tycker fungerar bra i båda länder.

Efter lunchen var det en kort inspektion av min lägenhet med Higuchi-san från HR-avdelningen och jag fick instruktioner om hur jag skulle skicka tillbaka min futon, städa och sen lämna nycklarna i brevinkastet.

Imorgon fredag kommer jag därför packa ihop allt mitt pick och pack, säga hej då till kollegorna på KDDI och sen ta in på Hotell Kimi Ryokan i Ikebukuro. Fredagskvällen kommer tillbringas med Edvin (ev några till) från YCN och lördagen blir det lite sista shopping. Wasabi, te, mobilsmycken... många som vill ha grejer från Japan.

Skall starta importfirma när jag kommer hem.

Fugu time!

Presentation

Vi blev äntligen tillåtna att komma tillbaka till kontoret idag. Jag har suttit och finpillat lite på min slutpresentation som kommer hållas imorgon. Efter det är det tänkt att vara ett hejdå-party under lunchen.

Uppdateringar imorgon.

Jodtabletter

Svenska ambassaden till undsattning.

Jordbävning = ledig?

Nu har det gått några dagar sedan jordbävningen och ni där hemma har säkert sett lite nyheter om det hela. Här borta är det rätt lugnt där jag befinner mig. Det finns mat i butikerna, vatten och värme, el och Internet i lägenheten. För att spara el kommer det vara schemalagda strömavbrott i hela Japan den kommande tiden. Tre timmar i taget kommer strömmen brytas för att ge de norra delarna av landet lite välbehövlig ström.

Jag känner av mellan 3-10 jordbävningar/dag beroende på om det är många efterskalv. Vid det här laget, när det stora skalvet uppgraderats till 9.0, känns alla andra skalv rätt triviala. Det hindrar mig dock inte från att vara på alerten när det händer något. Senast i natt vaknade jag av att huset skakade ganska ordentligt. Om jag skall dela in de lättare skalven i en ordning så är det ungefär såhär:

1. Känner vibrationer i stolen som jag sitter på. Känns ungefär som när en tung lastbil kör förbi utanför på gatan.
2. Känner kraftigare vibrationer, hör att det knakar lite i garderobsdörren. Den svajar i sina dörrkarmsskenor.
3. Känner tämligen kraftiga vibrationer, väggarna skakar och jag hör porslinet i köket skallra. Jag vaknar om jag sover när det kommer en sån här (som i natt).

Kategori 1 är vanligast, jag känner av ett medan jag skriver det här.
Kategori 2 kommer ca 1-2 ggr om dagen.
Kategori 3 har kommit ca 4 ggr sen i fredags. Det inkluderar även de efterskalv som egentligen är ännu lite kraftigare än det jag beskrivit.

Gällande kärnkraftsverket känner jag mig tämligen lugn, jag följer utvecklingen nära men har än så länge inte fått några instruktioner från Svenska ambassaden ta mig ur landet. Det enda de skrivit hittills är att de avråder folk från att resa norrut mot de drabbade områdena.

Planen är att jag skall kolla om jag hittar jodtabletter (för säkerhets skull) och stanna kvar och göra klart exjobbet. Jag har en planerad slutgiltig presentation imorgon onsdag. Jag får reda på ikväll om den kommer att hållas enligt schemat. Efter det är rapportskrivning och hemresa den 27:e mars.

I och med jordbävningen, de planerade strömavbrotten och faktumet att tågen inte går som vanligt har gjort att jag är beordrad att inte komma in till kontoret och jobba. Ingen annan kommer vara där heller så det är ingen stor uppoffring att tillfälligt svika sin pliktkänsla.

Vänner i nöd delar bröd.

Så just nu gör vi alla vad man kan för att hjälpa folk i nöd. Min vän och kollega Tadashi kan inte komma hem för tågen är inställda. Han sover således hos mig i natt och vi firar att vi lever med att ta en öl och äta lite korv+chips.

I övrigt mår jag väldigt bra. Inga skador, har elektricitet, vatten och Internet. Mataffärerna är öppna.

Fler uppdateringar imorgon.

Checklistan: jordbävning i Japan.

Ugh.. så jag genomlevde precis en jordbävning där byggnaden skakade och jag var halvvägs under skrivbordet för en längre period. Twitter blossade upp (inkl jag), nödljusen tändes i byggnaden. Den började lugnt och stegrade upp mer och mer. Google Map av epicentret.


View Larger Map
Nyheter om jordbävningen återfinns här (twitter trends), här (nyheter) och här (earthquake watch).

Några efterskalv här och där efteråt. Jag känner mig aningens rörd just nu, inte särskilt stursk efter att ha genomlevt detta. Känslan kan beskrivas som när man är på en Finlandsfärja och man börjar känna sig sjösjuk för att man inte har ett fönster att orientera sig med.

Tsunamivarning utfärdad.

Update: medans jag skriver det här slås vi av en andra bävning som känns lika stor. Mera efterskalv. Lite läskigt är det.

Update 2: Skalvet blev just uppgraderat till 8.8 8.9 på Richterskalan. Det var inte särskilt mycket i vår kontorsbyggnad som ramlade ner så vi blev väl besparade det värsta. Odaiba (i Tokyobukten) har delar som står i brand. Sendai (där jag och Helena var och turistade) har stängt sin flygplats pga sprickor i landningsbanan och alla tåg är inställda.

Ätpinnar

Något jag har lärt mig under tiden här i Japan är att det finns ätpinnar och så finns det ätpinnar som man inte kan äta med.

I affärerna finns det en uppsjö av pinnar med olika sorters design. De kan vara fyrkantiga, rundade hörn, runda, raka eller avsmalnande, med eller utan räfflade ändar, med eller utan dekorationer, med eller utan ytbehandling, släta, sträva, bambu, plast, metall etc.

Jag köpte ett par ätpinnar som jag trodde skulle vara bra för ca ¥100 i en butik. De hade räfflade avsmalnande ändar, lite dekorationer samt en ytbehandling som kändes lite extra polerad. Snacka om att jag blev förvånad när det visade sig vara helt omöjligt att äta lite halare mat med dessa. Hal mat är kokta nudlar som ligger i buljongen, viss sorts sashimi och allt som har med lite olja att göra. Och då har jag ändå fått höra flertalet gånger att jag har mycket bra pinnteknik. Så bra så de frågar var jag har lärt mig använda de så bra? (Svaret längre ner)

De gjorda i plast som finns att återfå på billigare restauranger fungerar hyfsat men det är ändå stundtals "knivigt" att få upp riskorn eller annat smått och gott.

Genom enträget testande under luncherna på KDDI har jag dock kommit fram till att de mest användbara ätpinnarna är de gjorda av bambu, helt utan krussiduller och har lätt rundade hörn. De kostar ingenting och har en bra friktion pga avsaknaden av ytbehandling när man hanterar hal mat. Varför göra det svårt när man kan göra det simpelt? De är visserligen inte snygga, inte som att skilja på silverbestick och vanliga IKEA-varor, men de gör sitt jobb utomordentligt.

Så vad brukar jag svara när de frågar om min utomordentliga pinnteknik?

Helgen som var; VIP och mera VIP

I fredags blev det en liten middag med några från IAESTE. Vi gick till ett ställe som heter Seiko-en och var inspirerat av Hawaii som tema. Jag ska väl säga att det låter lite kitschigt men det var helt okej. Vi hade lite tabehodai (all you can eat) och det slutade med att vi åt upp allt och det blev precis lagom mycket. Hemåt med sista tåget och sova i skön säng, nätterna har blivit kalla här igen. Idag snöar det.

Lördags blev det en impromtu inbjudan från Petter (YCN) som accepterades. Vi möttes upp i Shibuya och han meddelade att "lite löst folk" skulle komma med. Löst folk innebär alltså icke-svenskar och Zandra(US), Xenia(RU) och Richard(AUS) var de övriga gästerna.

Vi tog oss till en ¥270 izakaya (stökig) och tog en bit mat och några öl. Zandra var typiskt amerikansk (loud, noisy and talks all the time) medan Xenia var mer normal. Richard var 30 min sen till izakayan vilket gjorde att jag hälsade på en japansk kille som jag trodde var den sista gästen. När Petter gjorde grimasen "känner du honom?" och jag sedan tittade på tjejerna och frågade om det var deras kompis gick ljuset upp och vi började alla skratta medan den, faktiskt juste, killen Kanji tittade på lite frågande och sedan satte sig med sitt sällskap. Humor! Richard anslöt ca 5 min senare.

Vid elvatiden var det dags att dra. Tjejerna hade en fest de skulle besöka i Omotesando (creddigt område) och ville dra med oss. Petter och Richard avböjde medan jag hängde på. Det skulle visa sig att vi skulle till en klubb som heter Velours där deras vän Mike hade sin födelsedagsfest. Jag träffade en cool snubbe som gick under namnet Attikus (DJ Attikus för att vara exakt) och vi snackade en del om hans jobb.

VIP med Attikus och Zandra. 

Han drev en skola (i Tokyo) för extremt begåvade barn. Barn som har IQ 130+ vid väldigt ung ålder och läser universitetskurser när de är 12-13 år gamla. Min första tanke var att det här måste vara en enda stor byggnad av klappande på ryggen för att de är smartast men fallet var precis tvärtom. Just pga att de är så smarta blir de oftast utstötta, mobbade och socialt stigmatiserade av sina jämnåriga i skolan. Äldre personer med "samma intelligens" ser dem fortfarande som barn och de kan därför inte hitta något umgänge där heller. Svår situation om man inte vill bli utstött och jag insåg behovet av skolan. Att avvika från normen som något dåligt (jantelagen) finns tydligen på andra platser i världen.

Hur som helst, jag bjöd födelsedagsbarnet Mike på en jägershot och jag och tjejerna hängde ca 30 min på den här festen. Eftersom vi var Mikes gäster fick vi VIP-band och kunde hänga i ett separat rum tillägnat Mike med egen DJ. Inredningen var lagomt snygg med mycket sammet och annat krafs, musiken var dock bra.

Tjejerna var egentligen på väg till ett annat ställe kallat NewLex. De kände någon där som hade ett litet modell-event (fick reda på att Z och X extraknäcker som modeller vid sidan av japanskastudier) och därför skulle de slippa betala inträde om de var där innan kl 24. Vi kom dit med några minuter till godo och kvällens otippade vinst var att jag också togs för modell och slapp betala ¥4000 i inträde + att jag fick två drinkbiljetter.

Läsare: har jag modellkvalitéer eller?

Vi blev direkt visade till VIP-avdelningen på det här stället också, även om jag inledningsvis blev stoppad vid röda repet. Så mycket för modell-looken antar jag.. Efter att Z och X sagt till deras kompis fick jag dock komma in. Klubben var tämligen liten, endast ett dansgolv och en bar. Musiken var dock ganska bra och när de satte på någon asiatiskt klubbhit (som jag absolut inte kände igen) skrek alla unisont och packade dansgolvet som sillar.

Notera väl här att VIP på den här klubben inte innebär något annat än att man har tillgång till drinkbord och soffor. Stället var tydligen även kändistätt för det satt fotografier av Brad Pitt, Jessica Biel och en hel del andra Hollywoodisar på deras Hall of Fame. Ingen där som jag kände igen under kvällen dock.

Där jag står, i ett hörn och tittar till vänster är dansgolvet och baren. 

Samma ställe men tittar till höger; VIP avdelningen.. känns numera överskattat.

Ok, så coolt och skönt att kunna sitta ner men inte så mycket mer. Det var svårare att prata med någon här då musiken var för hög så det blev inga nya bekantskaper.

Vid fyratiden upptäcker jag att tjejerna har dragit, vi skulle ha gått till en kinesisk restaurang men vi kom bort från varandra. Jag orkar inte vara kvar på klubben tills första tåget går (vid 05) så jag går ut och hänger vid Roppongi crossing i ca en timme. Pratar lite några inkastare om hur jobbet är och hur kvällen har varit.

Skumpashoppen är öppen, kl är 04.

Roppongi är tämligen oförlåtande om man inte är ute för att festa. Det finns väldigt få cafféer eller andra ställen där man kan sitta och ta det lugnt under småtimmarna. Längtan efter sin egen säng är ofta ganska stark och det känns lagom roligt när man ser att det är 40 min kvar tills första tåget går.

Jag kommer dock hem och får återse min hårda futon med ett leende på läpparna. Helgens insikt är att det är roligt att få tillgång till VIP men jag kommer nog ta det lugnt med att beställa in skumpa tills dess att jag har grundat nästa Skype.

Def Tech konsert

Igår fick jag ett meddelande på Facebook. Det stod i korta ordalag att en tjej som heter Aiko (från YCN) hade fått biljetter till en konsert och att hon var tvungen att gå. Hon hade fått några biljetter från sitt jobb som behövdes användas och det var bråttom att boka. Det skulle väl se dåligt ut om hon kom dit ensam och hade några tomma platser runt omkring. Så det blev jag, Aiko och hennes "crush" Chun som till slut tog biljetterna.

Jag hade aldrig hört talas om bandet, Def Tech, men youtubade lite och tänkte att tja, varför inte? Jag hade inget annat planerat för kvällen och eftersom spelningen var i Odaiba som jag ännu inte hunnit besöka; kör på!

Def Tech är ett j-pop band. Youtubefilmerna får tala för sig själva. Vanligtvis inget som jag skulle lyssna på eftersom jag inte förstår vad de sjunger om. Men ja, det var en bra show och deras musik var inte helt utanför mina preferenser. Stundtals väldigt likt de ösigare låtarna från Hoffmaestro och det gillar jag. De hade dessutom en DJ 1-2 (one-two) med sig som vid halvtidsmarkeringen fick framföra några nummer helt själv på scen. Riktigt bra!

Def Tech var väldigt populära för ca fem år sedan (det här är deras The Come Back tour) och var så klart ett givet band för många ungdomar i hög- och mellanstadiet från den tiden. Detta återspeglades väldigt tydligt på publiken; nedre plan (golvet) hade unga människor i 16-24 års åldern, övre plan (balkongen) hade stolar där vi och äldre människor satt. Några familjer men även lite äldre människor. Just ja, nämnde jag att vi hade VIP-biljetter med Backstage? Aiko är "connected".

Så efter spelningen blir vi slussade ner till backstage-området, får ställa oss i en kö, duon från bandet kommer och hälsar och vi tackar för en bra show. Det hela är över på ca 1 minut, sen vidare till nästa par i kön. Vi blev för övrigt presenterade som Aiko och hennes två "funny/crazy friends". Jag är västerlänning, det implicerar att jag är crazy och/eller funny (sic).

Två timmars spelning, backstage, jag har inte hunnit sen lunch och klockan är strax innan tio. Vi tar en sen middag inne i en galleria som heter Venus Fort Odaiba. Det var nästan folktomt men lite google-bild på stället ger en uppfattning om hur det ser ut. Eh... överdyrt kitsch var väl känslan jag fick. Obs den målade himlen som ändrar om till natt någon gång i timmen.

Tåg hemåt, i säng strax innan kl 01. Tack Aiko och Chun, en överraskande bra torsdagskväll.

J-Pop i Japan, kan det bli bättre?

Allt går mot sitt slut

Min tid här börjar gå mot sitt slut. Jag har t.ex slutpresentation den 16:e mars och ikväll är det sista tillfället för mig att besöka YCN. Det skall bli roligt och jag ser fram emot att nätverka lite en sista gång.

Jag har börjat kolla på hur jag skall få hem saker och ting, vad jag skall skicka med paket och vad jag skall packa i väskan. Det har ändå blivit några souvenirer, presenter och lite nya kläder här borta.

I helgen ser jag fram emot att besöka Miyazaki-museumet och eventuellt åka till Odaiba.

Ännu en helg i en stad som ger ett rus av att gå på gatorna

Igår var det tre olika evenemang inplanerade; Walters avskedsfest, Iains födelsedagsfest och nattklubben Blacklist.

Kvällen inleddes redan kl 16 med att jag anlände till Ikebukuro. Eftersom samlingen inte var förrän strax efter sex i Shibuya blev det en kort svängom i området där jag inte sightsee:at så mycket ännu. Till min överraskning hittade jag ett kaiten-sushi och tog lite snabb förmiddag där. Förmiddag är ordet för det var ju egentligen inplanerat att det skulle vara middag på Walters fest också.

Hur som helst, sushi är alltid gott och jag drog mig mot Shibuya runt sex och hittade Walter väntades vid Hatchiko. Resten av gänget anslöt och vi blev ca 10 personer som drog till ett ställe kallat The Lockup. Jag hade läst om det stället och tidigare planerat att jag skulle gå dit medan Helena var här. Nu blev Helena lyckligtvis lite skeptisk till idén och vi åt på ett annat ställe då. The Lockup är en häftig restaurang om man vill ha lite nöjesparkskänsla över middagen men det var bra att Helena pushade lite kvinnlig intiution. Det var inte direkt romantiskt, som ett spökhus med servitörer och matmöjligheter, men hade sin underhållning.

Det vanliga nomihodai gällde. 120 min (klockat av personalen) av all you can drink och en fast meny för det vi beställde. Nu skall det sägas att den svenska studentmentaliteten om att man kanske tar en eller två drinkar extra om man vet att det är fritt dricka inte riktigt gäller här. Alla tar ca 3-4 drinkar under tiden man sitter där och med ett pris på 3000yen så är det väl ungefär vad man skulle lägga på en nation i Uppsala för samma mängd mat och dryck.

Fejkrymningar, hemska masker och ett digitalkort (som framkallas under middagen) och Walters avskedsfest blev en mycket trevlig upplevelse.

Näst upp: Iains födelsedagsfest. 30 år och en mycket trevlig tjomme från Skottland. Han hade hyrt en mycket liten klubb (ca 30 kvm) som var sparsamt inredd med lite finurligheter här och var.

Vidare på kvällen mötte jag upp med lite folk från YCN på en liten karaokebar och vi drog vidare till något ställe som heter Beat. Det var väldigt mycket indie-musik och det är inte riktigt min kopp té.

Det här är allt, jag står vid baren och tar kortet.

Efter Beat drog vi killar i gänget vidare till ett ställe som heter Gas Panic. Din vanliga klubb med alldeles för mycket street-attityd. Värdelöst. Första tåget hemåt och sen i säng.