Ätpinnar

Något jag har lärt mig under tiden här i Japan är att det finns ätpinnar och så finns det ätpinnar som man inte kan äta med.

I affärerna finns det en uppsjö av pinnar med olika sorters design. De kan vara fyrkantiga, rundade hörn, runda, raka eller avsmalnande, med eller utan räfflade ändar, med eller utan dekorationer, med eller utan ytbehandling, släta, sträva, bambu, plast, metall etc.

Jag köpte ett par ätpinnar som jag trodde skulle vara bra för ca ¥100 i en butik. De hade räfflade avsmalnande ändar, lite dekorationer samt en ytbehandling som kändes lite extra polerad. Snacka om att jag blev förvånad när det visade sig vara helt omöjligt att äta lite halare mat med dessa. Hal mat är kokta nudlar som ligger i buljongen, viss sorts sashimi och allt som har med lite olja att göra. Och då har jag ändå fått höra flertalet gånger att jag har mycket bra pinnteknik. Så bra så de frågar var jag har lärt mig använda de så bra? (Svaret längre ner)

De gjorda i plast som finns att återfå på billigare restauranger fungerar hyfsat men det är ändå stundtals "knivigt" att få upp riskorn eller annat smått och gott.

Genom enträget testande under luncherna på KDDI har jag dock kommit fram till att de mest användbara ätpinnarna är de gjorda av bambu, helt utan krussiduller och har lätt rundade hörn. De kostar ingenting och har en bra friktion pga avsaknaden av ytbehandling när man hanterar hal mat. Varför göra det svårt när man kan göra det simpelt? De är visserligen inte snygga, inte som att skilja på silverbestick och vanliga IKEA-varor, men de gör sitt jobb utomordentligt.

Så vad brukar jag svara när de frågar om min utomordentliga pinnteknik?