Avslutar dar jag borjade.
söndag 27 mars 2011
fredag 25 mars 2011
Sista dagen på KDDI R&D Labs.
Hello, I must be going now...
En lugn dag, avslutar det sista i dokumentationen och paketerar ihop det jag har jobbat med de senaste månaderna. Lämnar snart in mitt passerkort och kommer få fylla i en liten undersökning.
Har städat lägenheten, flyttat tillbaka skattkistan innehållandes köksredskap och annat till KDDIs kontorslager. Nästa svensk (eller intern) som kommer hit kommer inte behöva köpa något (lådan är till bredden fylld med godsaker). Futonen skickas tillbaka med budfirma senare idag, nycklarna kastas in genom brevinkastet. Jag lämnar lägenheten som jag fick den, en liten del av mig i väggarna.
Som avslutning skall jag även försöka skriva ett litet introduktionsdokument där de bästa tips och tricksen för att leva lättare i Japan presenteras. Triviala saker som var man hittar en bankomat som fungerar med svenska bankkort, var man handlar bra mat utan att betala ¥450 för ett äpple (35 kr!), var man hittar en bra kaiten-sushi här i närheten, etc..
Några japanska vänner har varnat för inverterad kulturshock när jag kommer hem. Äh, vadå tänker jag? Men å andra sidan har jag hört det från andra européer också så vi får väl se vad som händer. Att plötsligt kunna göra sig förstådd med svenska som språk och att se västerlänningar överallt kanske blir lite annorlunda.
Exjobbet? Rapporten kommer skrivas hemma i Sverige. När den publiceras kommer allt att avslöjas. Inget stort, inget litet, ett exjobb enligt förutsättningarna.
KDDI R&D Labs och Japan har varit en otroligt positiv upplevelse, även givet att min handledare tyvärr hade en snowboardolycka ("poppade" armbågen helt ur led, sjukskriven sista tiden) och att Japan hade sin värsta jordbävning på 100 år, samt slutligen ovissheten om det skulle bli ett kärnkraftsnedfall efter tsunamin i Fukushima. Nästa svensk får nog svårt att toppa det jag varit med om men å andra sidan kanske det inte är att önska efter ytterligare en 9.0 jordbävning. Räcker gott med en 6.0 så har man upplevt det.
Väldigt många upplevelser och intryck och jag känner att komma hit var ett av de bästa beslut jag tagit sen jag började studera. Jag ser fram emot att få berätta mer om upplevelserna hemma i Sverige.
Det enda som kunde varit en pricken över i:et är om jag stannat ca 1-2 veckor till men mitt visa går ut den 31:a och jag har en icke ombokningsbar flygbiljett. Körsbärsblommningen är precis runt hörnet och jag tvivlar på att jag kommer tillbaka till just den den här tiden i Japan inom den närmaste framtiden, men det får helt enkelt läggas till i att-göra listan för det "vuxna livet".
En lugn dag, avslutar det sista i dokumentationen och paketerar ihop det jag har jobbat med de senaste månaderna. Lämnar snart in mitt passerkort och kommer få fylla i en liten undersökning.
Har städat lägenheten, flyttat tillbaka skattkistan innehållandes köksredskap och annat till KDDIs kontorslager. Nästa svensk (eller intern) som kommer hit kommer inte behöva köpa något (lådan är till bredden fylld med godsaker). Futonen skickas tillbaka med budfirma senare idag, nycklarna kastas in genom brevinkastet. Jag lämnar lägenheten som jag fick den, en liten del av mig i väggarna.
Som avslutning skall jag även försöka skriva ett litet introduktionsdokument där de bästa tips och tricksen för att leva lättare i Japan presenteras. Triviala saker som var man hittar en bankomat som fungerar med svenska bankkort, var man handlar bra mat utan att betala ¥450 för ett äpple (35 kr!), var man hittar en bra kaiten-sushi här i närheten, etc..
Några japanska vänner har varnat för inverterad kulturshock när jag kommer hem. Äh, vadå tänker jag? Men å andra sidan har jag hört det från andra européer också så vi får väl se vad som händer. Att plötsligt kunna göra sig förstådd med svenska som språk och att se västerlänningar överallt kanske blir lite annorlunda.
Exjobbet? Rapporten kommer skrivas hemma i Sverige. När den publiceras kommer allt att avslöjas. Inget stort, inget litet, ett exjobb enligt förutsättningarna.
KDDI R&D Labs och Japan har varit en otroligt positiv upplevelse, även givet att min handledare tyvärr hade en snowboardolycka ("poppade" armbågen helt ur led, sjukskriven sista tiden) och att Japan hade sin värsta jordbävning på 100 år, samt slutligen ovissheten om det skulle bli ett kärnkraftsnedfall efter tsunamin i Fukushima. Nästa svensk får nog svårt att toppa det jag varit med om men å andra sidan kanske det inte är att önska efter ytterligare en 9.0 jordbävning. Räcker gott med en 6.0 så har man upplevt det.
Väldigt många upplevelser och intryck och jag känner att komma hit var ett av de bästa beslut jag tagit sen jag började studera. Jag ser fram emot att få berätta mer om upplevelserna hemma i Sverige.
Det enda som kunde varit en pricken över i:et är om jag stannat ca 1-2 veckor till men mitt visa går ut den 31:a och jag har en icke ombokningsbar flygbiljett. Körsbärsblommningen är precis runt hörnet och jag tvivlar på att jag kommer tillbaka till just den den här tiden i Japan inom den närmaste framtiden, men det får helt enkelt läggas till i att-göra listan för det "vuxna livet".
 |
| Sakura 2011 |
torsdag 24 mars 2011
Presentation avklarad, dokumentation och avslutning
Så var presentationen gjord (i onsdags) och jag har sedan dess suttit och dokumenterat och kommenterat min kod som jag knackat fram. Håller dessutom på att göra en guide till min handledare som kommer tillbaka på måndag.
Efter presentationen hade vi en avskedslunch på en närliggande restaurang och reflekterade lite om vad jag hade för intryck och åsikter om Japan efter att ha spenderat sex månader här. Det finns en hel del som är bra här, en hel del som jag längtar efter hemma i Sverige och några saker som jag tycker fungerar bra i båda länder.
Efter lunchen var det en kort inspektion av min lägenhet med Higuchi-san från HR-avdelningen och jag fick instruktioner om hur jag skulle skicka tillbaka min futon, städa och sen lämna nycklarna i brevinkastet.
Imorgon fredag kommer jag därför packa ihop allt mitt pick och pack, säga hej då till kollegorna på KDDI och sen ta in på Hotell Kimi Ryokan i Ikebukuro. Fredagskvällen kommer tillbringas med Edvin (ev några till) från YCN och lördagen blir det lite sista shopping. Wasabi, te, mobilsmycken... många som vill ha grejer från Japan.
Skall starta importfirma när jag kommer hem.
Efter presentationen hade vi en avskedslunch på en närliggande restaurang och reflekterade lite om vad jag hade för intryck och åsikter om Japan efter att ha spenderat sex månader här. Det finns en hel del som är bra här, en hel del som jag längtar efter hemma i Sverige och några saker som jag tycker fungerar bra i båda länder.
Efter lunchen var det en kort inspektion av min lägenhet med Higuchi-san från HR-avdelningen och jag fick instruktioner om hur jag skulle skicka tillbaka min futon, städa och sen lämna nycklarna i brevinkastet.
Imorgon fredag kommer jag därför packa ihop allt mitt pick och pack, säga hej då till kollegorna på KDDI och sen ta in på Hotell Kimi Ryokan i Ikebukuro. Fredagskvällen kommer tillbringas med Edvin (ev några till) från YCN och lördagen blir det lite sista shopping. Wasabi, te, mobilsmycken... många som vill ha grejer från Japan.
Skall starta importfirma när jag kommer hem.
onsdag 23 mars 2011
tisdag 22 mars 2011
Presentation
Vi blev äntligen tillåtna att komma tillbaka till kontoret idag. Jag har suttit och finpillat lite på min slutpresentation som kommer hållas imorgon. Efter det är det tänkt att vara ett hejdå-party under lunchen.
Uppdateringar imorgon.
Uppdateringar imorgon.
söndag 20 mars 2011
tisdag 15 mars 2011
Jordbävning = ledig?
Nu har det gått några dagar sedan jordbävningen och ni där hemma har säkert sett lite nyheter om det hela. Här borta är det rätt lugnt där jag befinner mig. Det finns mat i butikerna, vatten och värme, el och Internet i lägenheten. För att spara el kommer det vara schemalagda strömavbrott i hela Japan den kommande tiden. Tre timmar i taget kommer strömmen brytas för att ge de norra delarna av landet lite välbehövlig ström.
Jag känner av mellan 3-10 jordbävningar/dag beroende på om det är många efterskalv. Vid det här laget, när det stora skalvet uppgraderats till 9.0, känns alla andra skalv rätt triviala. Det hindrar mig dock inte från att vara på alerten när det händer något. Senast i natt vaknade jag av att huset skakade ganska ordentligt. Om jag skall dela in de lättare skalven i en ordning så är det ungefär såhär:
1. Känner vibrationer i stolen som jag sitter på. Känns ungefär som när en tung lastbil kör förbi utanför på gatan.
2. Känner kraftigare vibrationer, hör att det knakar lite i garderobsdörren. Den svajar i sina dörrkarmsskenor.
3. Känner tämligen kraftiga vibrationer, väggarna skakar och jag hör porslinet i köket skallra. Jag vaknar om jag sover när det kommer en sån här (som i natt).
Kategori 1 är vanligast, jag känner av ett medan jag skriver det här.
Kategori 2 kommer ca 1-2 ggr om dagen.
Kategori 3 har kommit ca 4 ggr sen i fredags. Det inkluderar även de efterskalv som egentligen är ännu lite kraftigare än det jag beskrivit.
Gällande kärnkraftsverket känner jag mig tämligen lugn, jag följer utvecklingen nära men har än så länge inte fått några instruktioner från Svenska ambassaden ta mig ur landet. Det enda de skrivit hittills är att de avråder folk från att resa norrut mot de drabbade områdena.
Planen är att jag skall kolla om jag hittar jodtabletter (för säkerhets skull) och stanna kvar och göra klart exjobbet. Jag har en planerad slutgiltig presentation imorgon onsdag. Jag får reda på ikväll om den kommer att hållas enligt schemat. Efter det är rapportskrivning och hemresa den 27:e mars.
I och med jordbävningen, de planerade strömavbrotten och faktumet att tågen inte går som vanligt har gjort att jag är beordrad att inte komma in till kontoret och jobba. Ingen annan kommer vara där heller så det är ingen stor uppoffring att tillfälligt svika sin pliktkänsla.
Jag känner av mellan 3-10 jordbävningar/dag beroende på om det är många efterskalv. Vid det här laget, när det stora skalvet uppgraderats till 9.0, känns alla andra skalv rätt triviala. Det hindrar mig dock inte från att vara på alerten när det händer något. Senast i natt vaknade jag av att huset skakade ganska ordentligt. Om jag skall dela in de lättare skalven i en ordning så är det ungefär såhär:
1. Känner vibrationer i stolen som jag sitter på. Känns ungefär som när en tung lastbil kör förbi utanför på gatan.
2. Känner kraftigare vibrationer, hör att det knakar lite i garderobsdörren. Den svajar i sina dörrkarmsskenor.
3. Känner tämligen kraftiga vibrationer, väggarna skakar och jag hör porslinet i köket skallra. Jag vaknar om jag sover när det kommer en sån här (som i natt).
Kategori 1 är vanligast, jag känner av ett medan jag skriver det här.
Kategori 2 kommer ca 1-2 ggr om dagen.
Kategori 3 har kommit ca 4 ggr sen i fredags. Det inkluderar även de efterskalv som egentligen är ännu lite kraftigare än det jag beskrivit.
Gällande kärnkraftsverket känner jag mig tämligen lugn, jag följer utvecklingen nära men har än så länge inte fått några instruktioner från Svenska ambassaden ta mig ur landet. Det enda de skrivit hittills är att de avråder folk från att resa norrut mot de drabbade områdena.
Planen är att jag skall kolla om jag hittar jodtabletter (för säkerhets skull) och stanna kvar och göra klart exjobbet. Jag har en planerad slutgiltig presentation imorgon onsdag. Jag får reda på ikväll om den kommer att hållas enligt schemat. Efter det är rapportskrivning och hemresa den 27:e mars.
I och med jordbävningen, de planerade strömavbrotten och faktumet att tågen inte går som vanligt har gjort att jag är beordrad att inte komma in till kontoret och jobba. Ingen annan kommer vara där heller så det är ingen stor uppoffring att tillfälligt svika sin pliktkänsla.
fredag 11 mars 2011
Vänner i nöd delar bröd.
Så just nu gör vi alla vad man kan för att hjälpa folk i nöd. Min vän och kollega Tadashi kan inte komma hem för tågen är inställda. Han sover således hos mig i natt och vi firar att vi lever med att ta en öl och äta lite korv+chips.
I övrigt mår jag väldigt bra. Inga skador, har elektricitet, vatten och Internet. Mataffärerna är öppna.
Fler uppdateringar imorgon.
Checklistan: jordbävning i Japan.
Ugh.. så jag genomlevde precis en jordbävning där byggnaden skakade och jag var halvvägs under skrivbordet för en längre period. Twitter blossade upp (inkl jag), nödljusen tändes i byggnaden. Den började lugnt och stegrade upp mer och mer. Google Map av epicentret.
View Larger Map
Nyheter om jordbävningen återfinns här (twitter trends), här (nyheter) och här (earthquake watch).
Några efterskalv här och där efteråt. Jag känner mig aningens rörd just nu, inte särskilt stursk efter att ha genomlevt detta. Känslan kan beskrivas som när man är på en Finlandsfärja och man börjar känna sig sjösjuk för att man inte har ett fönster att orientera sig med.
Tsunamivarning utfärdad.
Update: medans jag skriver det här slås vi av en andra bävning som känns lika stor. Mera efterskalv. Lite läskigt är det.
Update 2: Skalvet blev just uppgraderat till8.8 8.9 på Richterskalan. Det var inte särskilt mycket i vår kontorsbyggnad som ramlade ner så vi blev väl besparade det värsta. Odaiba (i Tokyobukten) har delar som står i brand. Sendai (där jag och Helena var och turistade) har stängt sin flygplats pga sprickor i landningsbanan och alla tåg är inställda.
View Larger Map
Nyheter om jordbävningen återfinns här (twitter trends), här (nyheter) och här (earthquake watch).
Några efterskalv här och där efteråt. Jag känner mig aningens rörd just nu, inte särskilt stursk efter att ha genomlevt detta. Känslan kan beskrivas som när man är på en Finlandsfärja och man börjar känna sig sjösjuk för att man inte har ett fönster att orientera sig med.
Tsunamivarning utfärdad.
Update: medans jag skriver det här slås vi av en andra bävning som känns lika stor. Mera efterskalv. Lite läskigt är det.
Update 2: Skalvet blev just uppgraderat till
torsdag 10 mars 2011
Ätpinnar
Något jag har lärt mig under tiden här i Japan är att det finns ätpinnar och så finns det ätpinnar som man inte kan äta med.
I affärerna finns det en uppsjö av pinnar med olika sorters design. De kan vara fyrkantiga, rundade hörn, runda, raka eller avsmalnande, med eller utan räfflade ändar, med eller utan dekorationer, med eller utan ytbehandling, släta, sträva, bambu, plast, metall etc.
Jag köpte ett par ätpinnar som jag trodde skulle vara bra för ca ¥100 i en butik. De hade räfflade avsmalnande ändar, lite dekorationer samt en ytbehandling som kändes lite extra polerad. Snacka om att jag blev förvånad när det visade sig vara helt omöjligt att äta lite halare mat med dessa. Hal mat är kokta nudlar som ligger i buljongen, viss sorts sashimi och allt som har med lite olja att göra. Och då har jag ändå fått höra flertalet gånger att jag har mycket bra pinnteknik. Så bra så de frågar var jag har lärt mig använda de så bra? (Svaret längre ner)
De gjorda i plast som finns att återfå på billigare restauranger fungerar hyfsat men det är ändå stundtals "knivigt" att få upp riskorn eller annat smått och gott.
Genom enträget testande under luncherna på KDDI har jag dock kommit fram till att de mest användbara ätpinnarna är de gjorda av bambu, helt utan krussiduller och har lätt rundade hörn. De kostar ingenting och har en bra friktion pga avsaknaden av ytbehandling när man hanterar hal mat. Varför göra det svårt när man kan göra det simpelt? De är visserligen inte snygga, inte som att skilja på silverbestick och vanliga IKEA-varor, men de gör sitt jobb utomordentligt.
Så vad brukar jag svara när de frågar om min utomordentliga pinnteknik?
I affärerna finns det en uppsjö av pinnar med olika sorters design. De kan vara fyrkantiga, rundade hörn, runda, raka eller avsmalnande, med eller utan räfflade ändar, med eller utan dekorationer, med eller utan ytbehandling, släta, sträva, bambu, plast, metall etc.
Jag köpte ett par ätpinnar som jag trodde skulle vara bra för ca ¥100 i en butik. De hade räfflade avsmalnande ändar, lite dekorationer samt en ytbehandling som kändes lite extra polerad. Snacka om att jag blev förvånad när det visade sig vara helt omöjligt att äta lite halare mat med dessa. Hal mat är kokta nudlar som ligger i buljongen, viss sorts sashimi och allt som har med lite olja att göra. Och då har jag ändå fått höra flertalet gånger att jag har mycket bra pinnteknik. Så bra så de frågar var jag har lärt mig använda de så bra? (Svaret längre ner)
De gjorda i plast som finns att återfå på billigare restauranger fungerar hyfsat men det är ändå stundtals "knivigt" att få upp riskorn eller annat smått och gott.
Genom enträget testande under luncherna på KDDI har jag dock kommit fram till att de mest användbara ätpinnarna är de gjorda av bambu, helt utan krussiduller och har lätt rundade hörn. De kostar ingenting och har en bra friktion pga avsaknaden av ytbehandling när man hanterar hal mat. Varför göra det svårt när man kan göra det simpelt? De är visserligen inte snygga, inte som att skilja på silverbestick och vanliga IKEA-varor, men de gör sitt jobb utomordentligt.
Så vad brukar jag svara när de frågar om min utomordentliga pinnteknik?
måndag 7 mars 2011
Helgen som var; VIP och mera VIP
I fredags blev det en liten middag med några från IAESTE. Vi gick till ett ställe som heter Seiko-en och var inspirerat av Hawaii som tema. Jag ska väl säga att det låter lite kitschigt men det var helt okej. Vi hade lite tabehodai (all you can eat) och det slutade med att vi åt upp allt och det blev precis lagom mycket. Hemåt med sista tåget och sova i skön säng, nätterna har blivit kalla här igen. Idag snöar det.
Lördags blev det en impromtu inbjudan från Petter (YCN) som accepterades. Vi möttes upp i Shibuya och han meddelade att "lite löst folk" skulle komma med. Löst folk innebär alltså icke-svenskar och Zandra(US), Xenia(RU) och Richard(AUS) var de övriga gästerna.
Vi tog oss till en ¥270 izakaya (stökig) och tog en bit mat och några öl. Zandra var typiskt amerikansk (loud, noisy and talks all the time) medan Xenia var mer normal. Richard var 30 min sen till izakayan vilket gjorde att jag hälsade på en japansk kille som jag trodde var den sista gästen. När Petter gjorde grimasen "känner du honom?" och jag sedan tittade på tjejerna och frågade om det var deras kompis gick ljuset upp och vi började alla skratta medan den, faktiskt juste, killen Kanji tittade på lite frågande och sedan satte sig med sitt sällskap. Humor! Richard anslöt ca 5 min senare.
Vid elvatiden var det dags att dra. Tjejerna hade en fest de skulle besöka i Omotesando (creddigt område) och ville dra med oss. Petter och Richard avböjde medan jag hängde på. Det skulle visa sig att vi skulle till en klubb som heter Velours där deras vän Mike hade sin födelsedagsfest. Jag träffade en cool snubbe som gick under namnet Attikus (DJ Attikus för att vara exakt) och vi snackade en del om hans jobb.
Han drev en skola (i Tokyo) för extremt begåvade barn. Barn som har IQ 130+ vid väldigt ung ålder och läser universitetskurser när de är 12-13 år gamla. Min första tanke var att det här måste vara en enda stor byggnad av klappande på ryggen för att de är smartast men fallet var precis tvärtom. Just pga att de är så smarta blir de oftast utstötta, mobbade och socialt stigmatiserade av sina jämnåriga i skolan. Äldre personer med "samma intelligens" ser dem fortfarande som barn och de kan därför inte hitta något umgänge där heller. Svår situation om man inte vill bli utstött och jag insåg behovet av skolan. Att avvika från normen som något dåligt (jantelagen) finns tydligen på andra platser i världen.
Hur som helst, jag bjöd födelsedagsbarnet Mike på en jägershot och jag och tjejerna hängde ca 30 min på den här festen. Eftersom vi var Mikes gäster fick vi VIP-band och kunde hänga i ett separat rum tillägnat Mike med egen DJ. Inredningen var lagomt snygg med mycket sammet och annat krafs, musiken var dock bra.
Tjejerna var egentligen på väg till ett annat ställe kallat NewLex. De kände någon där som hade ett litet modell-event (fick reda på att Z och X extraknäcker som modeller vid sidan av japanskastudier) och därför skulle de slippa betala inträde om de var där innan kl 24. Vi kom dit med några minuter till godo och kvällens otippade vinst var att jag också togs för modell och slapp betala ¥4000 i inträde + att jag fick två drinkbiljetter.
Vi blev direkt visade till VIP-avdelningen på det här stället också, även om jag inledningsvis blev stoppad vid röda repet. Så mycket för modell-looken antar jag.. Efter att Z och X sagt till deras kompis fick jag dock komma in. Klubben var tämligen liten, endast ett dansgolv och en bar. Musiken var dock ganska bra och när de satte på någon asiatiskt klubbhit (som jag absolut inte kände igen) skrek alla unisont och packade dansgolvet som sillar.
Notera väl här att VIP på den här klubben inte innebär något annat än att man har tillgång till drinkbord och soffor. Stället var tydligen även kändistätt för det satt fotografier av Brad Pitt, Jessica Biel och en hel del andra Hollywoodisar på deras Hall of Fame. Ingen där som jag kände igen under kvällen dock.
Ok, så coolt och skönt att kunna sitta ner men inte så mycket mer. Det var svårare att prata med någon här då musiken var för hög så det blev inga nya bekantskaper.
Vid fyratiden upptäcker jag att tjejerna har dragit, vi skulle ha gått till en kinesisk restaurang men vi kom bort från varandra. Jag orkar inte vara kvar på klubben tills första tåget går (vid 05) så jag går ut och hänger vid Roppongi crossing i ca en timme. Pratar lite några inkastare om hur jobbet är och hur kvällen har varit.
Roppongi är tämligen oförlåtande om man inte är ute för att festa. Det finns väldigt få cafféer eller andra ställen där man kan sitta och ta det lugnt under småtimmarna. Längtan efter sin egen säng är ofta ganska stark och det känns lagom roligt när man ser att det är 40 min kvar tills första tåget går.
Jag kommer dock hem och får återse min hårda futon med ett leende på läpparna. Helgens insikt är att det är roligt att få tillgång till VIP men jag kommer nog ta det lugnt med att beställa in skumpa tills dess att jag har grundat nästa Skype.
Lördags blev det en impromtu inbjudan från Petter (YCN) som accepterades. Vi möttes upp i Shibuya och han meddelade att "lite löst folk" skulle komma med. Löst folk innebär alltså icke-svenskar och Zandra(US), Xenia(RU) och Richard(AUS) var de övriga gästerna.
Vi tog oss till en ¥270 izakaya (stökig) och tog en bit mat och några öl. Zandra var typiskt amerikansk (loud, noisy and talks all the time) medan Xenia var mer normal. Richard var 30 min sen till izakayan vilket gjorde att jag hälsade på en japansk kille som jag trodde var den sista gästen. När Petter gjorde grimasen "känner du honom?" och jag sedan tittade på tjejerna och frågade om det var deras kompis gick ljuset upp och vi började alla skratta medan den, faktiskt juste, killen Kanji tittade på lite frågande och sedan satte sig med sitt sällskap. Humor! Richard anslöt ca 5 min senare.
Vid elvatiden var det dags att dra. Tjejerna hade en fest de skulle besöka i Omotesando (creddigt område) och ville dra med oss. Petter och Richard avböjde medan jag hängde på. Det skulle visa sig att vi skulle till en klubb som heter Velours där deras vän Mike hade sin födelsedagsfest. Jag träffade en cool snubbe som gick under namnet Attikus (DJ Attikus för att vara exakt) och vi snackade en del om hans jobb.
 |
| VIP med Attikus och Zandra. |
Hur som helst, jag bjöd födelsedagsbarnet Mike på en jägershot och jag och tjejerna hängde ca 30 min på den här festen. Eftersom vi var Mikes gäster fick vi VIP-band och kunde hänga i ett separat rum tillägnat Mike med egen DJ. Inredningen var lagomt snygg med mycket sammet och annat krafs, musiken var dock bra.
Tjejerna var egentligen på väg till ett annat ställe kallat NewLex. De kände någon där som hade ett litet modell-event (fick reda på att Z och X extraknäcker som modeller vid sidan av japanskastudier) och därför skulle de slippa betala inträde om de var där innan kl 24. Vi kom dit med några minuter till godo och kvällens otippade vinst var att jag också togs för modell och slapp betala ¥4000 i inträde + att jag fick två drinkbiljetter.
 |
| Läsare: har jag modellkvalitéer eller? |
Notera väl här att VIP på den här klubben inte innebär något annat än att man har tillgång till drinkbord och soffor. Stället var tydligen även kändistätt för det satt fotografier av Brad Pitt, Jessica Biel och en hel del andra Hollywoodisar på deras Hall of Fame. Ingen där som jag kände igen under kvällen dock.
 |
| Där jag står, i ett hörn och tittar till vänster är dansgolvet och baren. |
 |
| Samma ställe men tittar till höger; VIP avdelningen.. känns numera överskattat. |
Vid fyratiden upptäcker jag att tjejerna har dragit, vi skulle ha gått till en kinesisk restaurang men vi kom bort från varandra. Jag orkar inte vara kvar på klubben tills första tåget går (vid 05) så jag går ut och hänger vid Roppongi crossing i ca en timme. Pratar lite några inkastare om hur jobbet är och hur kvällen har varit.
 |
| Skumpashoppen är öppen, kl är 04. |
Jag kommer dock hem och får återse min hårda futon med ett leende på läpparna. Helgens insikt är att det är roligt att få tillgång till VIP men jag kommer nog ta det lugnt med att beställa in skumpa tills dess att jag har grundat nästa Skype.
fredag 4 mars 2011
Def Tech konsert
Igår fick jag ett meddelande på Facebook. Det stod i korta ordalag att en tjej som heter Aiko (från YCN) hade fått biljetter till en konsert och att hon var tvungen att gå. Hon hade fått några biljetter från sitt jobb som behövdes användas och det var bråttom att boka. Det skulle väl se dåligt ut om hon kom dit ensam och hade några tomma platser runt omkring. Så det blev jag, Aiko och hennes "crush" Chun som till slut tog biljetterna.
Jag hade aldrig hört talas om bandet, Def Tech, men youtubade lite och tänkte att tja, varför inte? Jag hade inget annat planerat för kvällen och eftersom spelningen var i Odaiba som jag ännu inte hunnit besöka; kör på!
Def Tech är ett j-pop band. Youtubefilmerna får tala för sig själva. Vanligtvis inget som jag skulle lyssna på eftersom jag inte förstår vad de sjunger om. Men ja, det var en bra show och deras musik var inte helt utanför mina preferenser. Stundtals väldigt likt de ösigare låtarna från Hoffmaestro och det gillar jag. De hade dessutom en DJ 1-2 (one-two) med sig som vid halvtidsmarkeringen fick framföra några nummer helt själv på scen. Riktigt bra!
Def Tech var väldigt populära för ca fem år sedan (det här är deras The Come Back tour) och var så klart ett givet band för många ungdomar i hög- och mellanstadiet från den tiden. Detta återspeglades väldigt tydligt på publiken; nedre plan (golvet) hade unga människor i 16-24 års åldern, övre plan (balkongen) hade stolar där vi och äldre människor satt. Några familjer men även lite äldre människor. Just ja, nämnde jag att vi hade VIP-biljetter med Backstage? Aiko är "connected".
Så efter spelningen blir vi slussade ner till backstage-området, får ställa oss i en kö, duon från bandet kommer och hälsar och vi tackar för en bra show. Det hela är över på ca 1 minut, sen vidare till nästa par i kön. Vi blev för övrigt presenterade som Aiko och hennes två "funny/crazy friends". Jag är västerlänning, det implicerar att jag är crazy och/eller funny (sic).
Två timmars spelning, backstage, jag har inte hunnit sen lunch och klockan är strax innan tio. Vi tar en sen middag inne i en galleria som heter Venus Fort Odaiba. Det var nästan folktomt men lite google-bild på stället ger en uppfattning om hur det ser ut. Eh... överdyrt kitsch var väl känslan jag fick. Obs den målade himlen som ändrar om till natt någon gång i timmen.
Tåg hemåt, i säng strax innan kl 01. Tack Aiko och Chun, en överraskande bra torsdagskväll.
J-Pop i Japan, kan det bli bättre?
Jag hade aldrig hört talas om bandet, Def Tech, men youtubade lite och tänkte att tja, varför inte? Jag hade inget annat planerat för kvällen och eftersom spelningen var i Odaiba som jag ännu inte hunnit besöka; kör på!
Def Tech är ett j-pop band. Youtubefilmerna får tala för sig själva. Vanligtvis inget som jag skulle lyssna på eftersom jag inte förstår vad de sjunger om. Men ja, det var en bra show och deras musik var inte helt utanför mina preferenser. Stundtals väldigt likt de ösigare låtarna från Hoffmaestro och det gillar jag. De hade dessutom en DJ 1-2 (one-two) med sig som vid halvtidsmarkeringen fick framföra några nummer helt själv på scen. Riktigt bra!
Def Tech var väldigt populära för ca fem år sedan (det här är deras The Come Back tour) och var så klart ett givet band för många ungdomar i hög- och mellanstadiet från den tiden. Detta återspeglades väldigt tydligt på publiken; nedre plan (golvet) hade unga människor i 16-24 års åldern, övre plan (balkongen) hade stolar där vi och äldre människor satt. Några familjer men även lite äldre människor. Just ja, nämnde jag att vi hade VIP-biljetter med Backstage? Aiko är "connected".
Så efter spelningen blir vi slussade ner till backstage-området, får ställa oss i en kö, duon från bandet kommer och hälsar och vi tackar för en bra show. Det hela är över på ca 1 minut, sen vidare till nästa par i kön. Vi blev för övrigt presenterade som Aiko och hennes två "funny/crazy friends". Jag är västerlänning, det implicerar att jag är crazy och/eller funny (sic).
Två timmars spelning, backstage, jag har inte hunnit sen lunch och klockan är strax innan tio. Vi tar en sen middag inne i en galleria som heter Venus Fort Odaiba. Det var nästan folktomt men lite google-bild på stället ger en uppfattning om hur det ser ut. Eh... överdyrt kitsch var väl känslan jag fick. Obs den målade himlen som ändrar om till natt någon gång i timmen.
J-Pop i Japan, kan det bli bättre?
onsdag 2 mars 2011
Allt går mot sitt slut
Min tid här börjar gå mot sitt slut. Jag har t.ex slutpresentation den 16:e mars och ikväll är det sista tillfället för mig att besöka YCN. Det skall bli roligt och jag ser fram emot att nätverka lite en sista gång.
Jag har börjat kolla på hur jag skall få hem saker och ting, vad jag skall skicka med paket och vad jag skall packa i väskan. Det har ändå blivit några souvenirer, presenter och lite nya kläder här borta.
I helgen ser jag fram emot att besöka Miyazaki-museumet och eventuellt åka till Odaiba.
Jag har börjat kolla på hur jag skall få hem saker och ting, vad jag skall skicka med paket och vad jag skall packa i väskan. Det har ändå blivit några souvenirer, presenter och lite nya kläder här borta.
I helgen ser jag fram emot att besöka Miyazaki-museumet och eventuellt åka till Odaiba.
tisdag 1 mars 2011
Ännu en helg i en stad som ger ett rus av att gå på gatorna
Igår var det tre olika evenemang inplanerade; Walters avskedsfest, Iains födelsedagsfest och nattklubben Blacklist.
Kvällen inleddes redan kl 16 med att jag anlände till Ikebukuro. Eftersom samlingen inte var förrän strax efter sex i Shibuya blev det en kort svängom i området där jag inte sightsee:at så mycket ännu. Till min överraskning hittade jag ett kaiten-sushi och tog lite snabb förmiddag där. Förmiddag är ordet för det var ju egentligen inplanerat att det skulle vara middag på Walters fest också.
Hur som helst, sushi är alltid gott och jag drog mig mot Shibuya runt sex och hittade Walter väntades vid Hatchiko. Resten av gänget anslöt och vi blev ca 10 personer som drog till ett ställe kallat The Lockup. Jag hade läst om det stället och tidigare planerat att jag skulle gå dit medan Helena var här. Nu blev Helena lyckligtvis lite skeptisk till idén och vi åt på ett annat ställe då. The Lockup är en häftig restaurang om man vill ha lite nöjesparkskänsla över middagen men det var bra att Helena pushade lite kvinnlig intiution. Det var inte direkt romantiskt, som ett spökhus med servitörer och matmöjligheter, men hade sin underhållning.
Det vanliga nomihodai gällde. 120 min (klockat av personalen) av all you can drink och en fast meny för det vi beställde. Nu skall det sägas att den svenska studentmentaliteten om att man kanske tar en eller två drinkar extra om man vet att det är fritt dricka inte riktigt gäller här. Alla tar ca 3-4 drinkar under tiden man sitter där och med ett pris på 3000yen så är det väl ungefär vad man skulle lägga på en nation i Uppsala för samma mängd mat och dryck.
Fejkrymningar, hemska masker och ett digitalkort (som framkallas under middagen) och Walters avskedsfest blev en mycket trevlig upplevelse.
Näst upp: Iains födelsedagsfest. 30 år och en mycket trevlig tjomme från Skottland. Han hade hyrt en mycket liten klubb (ca 30 kvm) som var sparsamt inredd med lite finurligheter här och var.
Vidare på kvällen mötte jag upp med lite folk från YCN på en liten karaokebar och vi drog vidare till något ställe som heter Beat. Det var väldigt mycket indie-musik och det är inte riktigt min kopp té.
Efter Beat drog vi killar i gänget vidare till ett ställe som heter Gas Panic. Din vanliga klubb med alldeles för mycket street-attityd. Värdelöst. Första tåget hemåt och sen i säng.
Kvällen inleddes redan kl 16 med att jag anlände till Ikebukuro. Eftersom samlingen inte var förrän strax efter sex i Shibuya blev det en kort svängom i området där jag inte sightsee:at så mycket ännu. Till min överraskning hittade jag ett kaiten-sushi och tog lite snabb förmiddag där. Förmiddag är ordet för det var ju egentligen inplanerat att det skulle vara middag på Walters fest också.
Hur som helst, sushi är alltid gott och jag drog mig mot Shibuya runt sex och hittade Walter väntades vid Hatchiko. Resten av gänget anslöt och vi blev ca 10 personer som drog till ett ställe kallat The Lockup. Jag hade läst om det stället och tidigare planerat att jag skulle gå dit medan Helena var här. Nu blev Helena lyckligtvis lite skeptisk till idén och vi åt på ett annat ställe då. The Lockup är en häftig restaurang om man vill ha lite nöjesparkskänsla över middagen men det var bra att Helena pushade lite kvinnlig intiution. Det var inte direkt romantiskt, som ett spökhus med servitörer och matmöjligheter, men hade sin underhållning.
Det vanliga nomihodai gällde. 120 min (klockat av personalen) av all you can drink och en fast meny för det vi beställde. Nu skall det sägas att den svenska studentmentaliteten om att man kanske tar en eller två drinkar extra om man vet att det är fritt dricka inte riktigt gäller här. Alla tar ca 3-4 drinkar under tiden man sitter där och med ett pris på 3000yen så är det väl ungefär vad man skulle lägga på en nation i Uppsala för samma mängd mat och dryck.
Fejkrymningar, hemska masker och ett digitalkort (som framkallas under middagen) och Walters avskedsfest blev en mycket trevlig upplevelse.
Näst upp: Iains födelsedagsfest. 30 år och en mycket trevlig tjomme från Skottland. Han hade hyrt en mycket liten klubb (ca 30 kvm) som var sparsamt inredd med lite finurligheter här och var.
Vidare på kvällen mötte jag upp med lite folk från YCN på en liten karaokebar och vi drog vidare till något ställe som heter Beat. Det var väldigt mycket indie-musik och det är inte riktigt min kopp té.
 |
| Det här är allt, jag står vid baren och tar kortet. |
lördag 26 februari 2011
torsdag 24 februari 2011
måndag 21 februari 2011
Skidresa till Mt. Naeba
I helgen var det skidläger med KDDI som gällde. Vi åkte bil i ca 5 timmar till ett område i Niigata-prefekturen som kallas Mt. Naeba.
View Larger Map
Vi kom att bo i en liten skidloge enligt japansk modell (ryokan) vilket kom att innebära japansk futon på golvet när man skall sova, japansk frukost (fisk, ris, misosoppa, grönsaker, kallt(!) kokt ägg, nattu (vägrade äta) och ständigt återkommande grönt té). Middagen var dock god, även om den var på samma tema. Kvällen innebar även en nomikai men vis som jag är, 29 år och allt, drack jag endast två öl och ville vara vid god vigör för dag två i backen.
Skidåkningen var bra, det var mellan -1 till +2 grader och strålande solsken mesta av tiden. Liftsystemet sträckte sig över flera dalar och man kunde åka från ena sidan till den andra på ca 50 min. Bra backar och framförallt bra snö. Inte så mycket puderåkning men väldigt sällan isigt. Väldigt skönt att ramla m.a.o.
Resans skräll var dock min hyra av bräda + skidkläder. Snowboarden var det iofs inget större fel på, bindningarna behövde dock service efter en dag. Däremot fanns det inte riktigt något stort utbud av kläder i min storlek så jag fick helt enkelt ta det som fanns. Det som fanns var en skidoverall från en svunnen tid, i trendenligt hundtandsmönster i mörkgrönt, brunt och äggskalsvitt. Kort sagt, jag såg ut som något från 80-talet och det enda som räddade min ära var att jag var en av de bästa åkarna i pisten.
Det och att jag hade köpt nya skidglasögon som hade spegelglas. Ingen kommer känna igen mig, någonsin.
View Larger Map
Vi kom att bo i en liten skidloge enligt japansk modell (ryokan) vilket kom att innebära japansk futon på golvet när man skall sova, japansk frukost (fisk, ris, misosoppa, grönsaker, kallt(!) kokt ägg, nattu (vägrade äta) och ständigt återkommande grönt té). Middagen var dock god, även om den var på samma tema. Kvällen innebar även en nomikai men vis som jag är, 29 år och allt, drack jag endast två öl och ville vara vid god vigör för dag två i backen.
 |
| Tjejerna här lägger ner möda på sina naglar. Ofta säsongsbetonat. |
 |
| Vårt rum. Min sovplats med röd/gula-filten. Typiskt japanskt tébord med fotvärmare under. |
Resans skräll var dock min hyra av bräda + skidkläder. Snowboarden var det iofs inget större fel på, bindningarna behövde dock service efter en dag. Däremot fanns det inte riktigt något stort utbud av kläder i min storlek så jag fick helt enkelt ta det som fanns. Det som fanns var en skidoverall från en svunnen tid, i trendenligt hundtandsmönster i mörkgrönt, brunt och äggskalsvitt. Kort sagt, jag såg ut som något från 80-talet och det enda som räddade min ära var att jag var en av de bästa åkarna i pisten.
Det och att jag hade köpt nya skidglasögon som hade spegelglas. Ingen kommer känna igen mig, någonsin.
 |
| Kono-san, Ishizaki-san |
 |
| Gerende magic! |
 |
| Ishizaki-san, dokumenterar allt med sin videogadget. |
 |
| Giant stomp! |
 |
| Ishizaki-san, Giant pose. |
I skidlogen fanns det så klart även en onsen och den brukades efter en lång dags skidåkning. Onsen här verkar vara lika vanligt som bastu hemma. Jag gillar dock onsen så starkt att jag gärna ser att det fenomenet tas till Sverige.
Trevlig resa, trots 5 timmars bilfärd (inkl köer) hem till Fujimino. Nyvitaliserad!
fredag 18 februari 2011
Skidresa till Niigata
Imorgon kl 06:30 åker jag till Niigata igen, fast den här gången på skidresa.
Rapport efter helgen.
Rapport efter helgen.
torsdag 17 februari 2011
Onsdag = Pizzaonsdag
I ett genidrag av Tadashi beställde vi förra veckan pizza på onsdagen. Detta hände även igår och nu är alltså traditionen satt. Onsdagar är pizza till lunch. De har dock lite underliga toppings ibland. Vad sägs om potatis och majs? Lägg till honung som man droppar på kanterna och man har deras "Special".
Vi håller oss till klassikerna.
Vi håller oss till klassikerna.
tisdag 15 februari 2011
Sushin här..
Är så klart enastående i de flesta fall. Tillgången till färsk fisk från Tsukiji fish market och japanernas (i synnerhet Tokyoborna) kräsenhet för sashimi gör att man kan räkna med att all fisk som finns på sushin i restaurangerna är på sin höjd en dag gammal, ofta är den fångad redan samma morgon.
Ibland blir man dock tvungen att äta dagsgammal sushi. Sådan sushi som har legat färdigpacketerad i butik under dagen. Den är inte alls lika saftig och god som den vanliga sushin du kan få på en kaiten-sushi eller i en izakaya. Den är ungefär på samma nivå som sushin man får hemma, tyvärr. Efter att ha spenderat en längre tid med god sushi inser man att det kommer vara svårt att vänja sig av med otoro, chutoro och maguro fångad på morgonen.
Tips om man besöker Japan och Tokyo: kaiten-sushi. Prisnivå som hemma, du får välja precis vilka bitar du vill ha och hur många.
Är Japan verkligen så mycket bättre? Nej, jämför med att ölen ärpiss ett område för stark utveckling.
Ibland blir man dock tvungen att äta dagsgammal sushi. Sådan sushi som har legat färdigpacketerad i butik under dagen. Den är inte alls lika saftig och god som den vanliga sushin du kan få på en kaiten-sushi eller i en izakaya. Den är ungefär på samma nivå som sushin man får hemma, tyvärr. Efter att ha spenderat en längre tid med god sushi inser man att det kommer vara svårt att vänja sig av med otoro, chutoro och maguro fångad på morgonen.
Tips om man besöker Japan och Tokyo: kaiten-sushi. Prisnivå som hemma, du får välja precis vilka bitar du vill ha och hur många.
Är Japan verkligen så mycket bättre? Nej, jämför med att ölen är
måndag 14 februari 2011
Modevisningsnattklubb
Okej, en svacka på ca två veckor eller mer men nu kommer det lite uppdateringar igen. En baklogg för det som har hänt tidigare kommer också.
Helgen i korthet:
Torsdag kväll var ägnad åt att ha en avskedsfest för en Yuki, en tjej från IAESTE som åker till Schweiz på utbyte. Vi började med att gå till en restaurang som var inspirerad av Alice i Underlandet. Ok, kanske inte det första stället jag tänker på när jag planerar en utgång men det var mycket seriöst inrett och allt från menyn (en bok) till rätterna och drinkarna samt servitörerna var påkostade. Många detaljer överallt som gjorde att stället kändes genuint.
Vi fortsatte kvällen med att åka till Roppongi och gå på några nattklubbar. Märk väl att det blev några, eftersom det var lite oordnat uppstyrt om vart vi skulle gå blev vi inkastade på lite olika ställen och tog en eller två drinkar. Alla menyer såg likadana ut på ställe 1, 2, 3, 4 och 5. Detta kombinerat med att det mest var Nigerianer som pitchade in oss från gatan gjorde att jag misstänkte att samtliga ställen egentligen var yakuza-kontrollerade. Inget skämt, det finns horder av inkastare/hallickar i nöjesområdena som kallas Nigerians och de flesta verkar komma från den delen i Afrika.
Fredagen kom jag hem strax innan sju på morgonen, kort skype med Helena och sen sova. Vaknade strax efter lunch men hade en lugn dag i övrigt. Tittar ikapp serien Solsidan och några avsnitt av The Wire S5.
Lördag blev det sista planeringen för uppstyrandet av en bättre utgång och jag spenderade större delen av dagen med att förbereda. Mycket tågåkande.
Kvällen började med att jag och två tjejer från YCN(Greta och Erika) går till en izakaya i Shibuya och tar en snabbmiddag innan taxin mot Roppongi. Vi skall möta upp Edvin (kock på ambassaden) och därefter ta oss in. Min kompis Dani (som DJar på klubben) har sagt att vi bör vara där i tid för att vara säkra på att komma in. De stänger dörrarna kl 21 och vi anländer 20.50. Efter att Greta "sneakar" hela kön på ca 30 pers kommer vi in och får sen veta att showen inte börjar förrän kl 22. Snopet.
Modevisningen pågår sedan i tre omgångar, här några filmer.
Söndagen hemma. Slickar såren (och vädrar en tom plånbok) efter en trevlig utekväll.
Helgen i korthet:
Torsdag kväll var ägnad åt att ha en avskedsfest för en Yuki, en tjej från IAESTE som åker till Schweiz på utbyte. Vi började med att gå till en restaurang som var inspirerad av Alice i Underlandet. Ok, kanske inte det första stället jag tänker på när jag planerar en utgång men det var mycket seriöst inrett och allt från menyn (en bok) till rätterna och drinkarna samt servitörerna var påkostade. Många detaljer överallt som gjorde att stället kändes genuint.
Vi fortsatte kvällen med att åka till Roppongi och gå på några nattklubbar. Märk väl att det blev några, eftersom det var lite oordnat uppstyrt om vart vi skulle gå blev vi inkastade på lite olika ställen och tog en eller två drinkar. Alla menyer såg likadana ut på ställe 1, 2, 3, 4 och 5. Detta kombinerat med att det mest var Nigerianer som pitchade in oss från gatan gjorde att jag misstänkte att samtliga ställen egentligen var yakuza-kontrollerade. Inget skämt, det finns horder av inkastare/hallickar i nöjesområdena som kallas Nigerians och de flesta verkar komma från den delen i Afrika.
Fredagen kom jag hem strax innan sju på morgonen, kort skype med Helena och sen sova. Vaknade strax efter lunch men hade en lugn dag i övrigt. Tittar ikapp serien Solsidan och några avsnitt av The Wire S5.
Lördag blev det sista planeringen för uppstyrandet av en bättre utgång och jag spenderade större delen av dagen med att förbereda. Mycket tågåkande.
Kvällen började med att jag och två tjejer från YCN(Greta och Erika) går till en izakaya i Shibuya och tar en snabbmiddag innan taxin mot Roppongi. Vi skall möta upp Edvin (kock på ambassaden) och därefter ta oss in. Min kompis Dani (som DJar på klubben) har sagt att vi bör vara där i tid för att vara säkra på att komma in. De stänger dörrarna kl 21 och vi anländer 20.50. Efter att Greta "sneakar" hela kön på ca 30 pers kommer vi in och får sen veta att showen inte börjar förrän kl 22. Snopet.
Modevisningen pågår sedan i tre omgångar, här några filmer.
Söndagen hemma. Slickar såren (och vädrar en tom plånbok) efter en trevlig utekväll.
torsdag 3 februari 2011
Så vad händer?
Inte mycket just nu av intresse, jag jobbar på och har varit ute lite i helgen som var. Annars mest jobb och sen hem till lägenheten.
Men, i väntan på nästa rolighet presenterar jag här ett litet urval av youtube-klipp som jag inte hunnit länka ännu.
Nattvyn från hissen tillhörande restaurang (och bar) LeGato i Shibuya. Stället där YCN håller till en gång i månaden.
Men, i väntan på nästa rolighet presenterar jag här ett litet urval av youtube-klipp som jag inte hunnit länka ännu.
Nattvyn från hissen tillhörande restaurang (och bar) LeGato i Shibuya. Stället där YCN håller till en gång i månaden.
måndag 24 januari 2011
Förkylningar och Kawagoe
Så helgen blev en längre helg än väntat då jag kände mig ganska krasslig i mitten på veckan. Torsdag och fredag stannade jag därför hemma och såg till att kurera mig ordentligt med mycket sömn och c-vitamin. Att bli sjuk här är i sig inte farligare än hemma, de har bra sjukvård här. Dock innebär språkbarriären att all sorts kommunikation som inte handlar om mat, dryck eller att man vill köpa en vara att jag drar mig för att bli sjuk på riktigt. Då helgarderar jag hellre med att ta en extra dag ledigt för att vara säker på att bli frisk.
Hur som helst, lördagen kände jag mig så pigg så jag kunde hänga på Walter för en kortare utflykt till Kawagoe. Kawagoe ligger tre stationer bort från där vi bor och brukar kallas Little Edo. Snygga hus, gjorda antingen i trä eller i granit, speciellt de gamla bankbyggnaderna. Intressant arkitektur och en turistvänlig promenadsträcka trots närvaro av bilar.
Vi sprang nästan för att hinna höra klockan slå i Bell of Time, som är ett av hundra harmoniska ljud som finns med på någon lista över ljud som absolut måste sparas. Det lät som vilken kyrkklocka som helst men jag antar att den hade något speciellt i klangen ändå.
Vi hann även äta lunch på ett ställe som heter Oatman Diner. En hamburgerbar i amerikansk 1950-tals stil där varje hamburgare var ett litet mästerverk. "Gott och gemütlich" stämning.
Hur som helst, lördagen kände jag mig så pigg så jag kunde hänga på Walter för en kortare utflykt till Kawagoe. Kawagoe ligger tre stationer bort från där vi bor och brukar kallas Little Edo. Snygga hus, gjorda antingen i trä eller i granit, speciellt de gamla bankbyggnaderna. Intressant arkitektur och en turistvänlig promenadsträcka trots närvaro av bilar.
Vi sprang nästan för att hinna höra klockan slå i Bell of Time, som är ett av hundra harmoniska ljud som finns med på någon lista över ljud som absolut måste sparas. Det lät som vilken kyrkklocka som helst men jag antar att den hade något speciellt i klangen ändå.
Vi hann även äta lunch på ett ställe som heter Oatman Diner. En hamburgerbar i amerikansk 1950-tals stil där varje hamburgare var ett litet mästerverk. "Gott och gemütlich" stämning.
tisdag 18 januari 2011
Sunday = SUMO!
Igår var jag, Walter, Tadashi, Takako och Keiji och tittade på sumobrottning. Det är mästerskap ungefär varannan månad och nu mellan den 9:e - 23:e jan är det alltså årets första.
Sumotävlingarna är indelade i olika klasser och de lägsta ligorna (nybörjarsumos) börjar brottas runt kl 8 på morgonen. Sen ökar kompetensnivån i takt med att klockan går och när vi kom dit vid tre på eftermiddagen var tävlingarna uppe i intermediate class.
Vi köpte biljetter på 2F-B class för ¥4.900 och fick därmed de näst "sämsta" platserna. De bästa är reserverade sen långt tidigare och kostar långt över ¥20.000. Våra platser var dock lika sköna som man får uppleva i en bättre bekväm svensk biograf, och det gjorde ju inte saken sämre att man får köpa in öl till sin sittplats.
Vid fyratiden kom major class brottarna in och ett sus drog igenom publiken. Dessa brottare är mycket respekterade i det japanska samhället och det fanns till min förvåning tre västerländska brottare i den här kategorin. En från Estland, en från Ryssland och en från Belgien.
Inledningsceremonin genomfördes av Yokozuna och såg ut som man har sett på tv tidigare. Det är lite stampande och klappande med händerna och alla tjoar till på japanskt vis när foten stampar i golvet. Följs av applåder och sen ceremoniell utmarsch. Mäktigt!
Matcherna var häftiga att se även om det mesta av tiden går ut på att förbereda sig i ringen och bygga upp rätt mental inställning. Mycket "nu nästan så kör vi men nej vi tar en vända till i ringhörnan". Det bygger visserligen upp lite förväntningar i publiken och jag antar att matcherna skulle bli lite gråare om alla bara körde rakt på hela tiden.
Efteråt middag på en kedja där vi beställde in samma sort och storlek på maten som sumobrottarna äter. Vi var dock två pers per servering till skillnad från brottarna som äter en skål till frukost, lunch och middag. De är stora av en anledning.
Bra söndag.
Sumotävlingarna är indelade i olika klasser och de lägsta ligorna (nybörjarsumos) börjar brottas runt kl 8 på morgonen. Sen ökar kompetensnivån i takt med att klockan går och när vi kom dit vid tre på eftermiddagen var tävlingarna uppe i intermediate class.
Vi köpte biljetter på 2F-B class för ¥4.900 och fick därmed de näst "sämsta" platserna. De bästa är reserverade sen långt tidigare och kostar långt över ¥20.000. Våra platser var dock lika sköna som man får uppleva i en bättre bekväm svensk biograf, och det gjorde ju inte saken sämre att man får köpa in öl till sin sittplats.
Vid fyratiden kom major class brottarna in och ett sus drog igenom publiken. Dessa brottare är mycket respekterade i det japanska samhället och det fanns till min förvåning tre västerländska brottare i den här kategorin. En från Estland, en från Ryssland och en från Belgien.
Inledningsceremonin genomfördes av Yokozuna och såg ut som man har sett på tv tidigare. Det är lite stampande och klappande med händerna och alla tjoar till på japanskt vis när foten stampar i golvet. Följs av applåder och sen ceremoniell utmarsch. Mäktigt!
Matcherna var häftiga att se även om det mesta av tiden går ut på att förbereda sig i ringen och bygga upp rätt mental inställning. Mycket "nu nästan så kör vi men nej vi tar en vända till i ringhörnan". Det bygger visserligen upp lite förväntningar i publiken och jag antar att matcherna skulle bli lite gråare om alla bara körde rakt på hela tiden.
Efteråt middag på en kedja där vi beställde in samma sort och storlek på maten som sumobrottarna äter. Vi var dock två pers per servering till skillnad från brottarna som äter en skål till frukost, lunch och middag. De är stora av en anledning.
Bra söndag.
lördag 15 januari 2011
Sista dagarna och min födelsedag
Så, efter mycket resande fram och tillbaka norr- och västerut vid nyår så kom då vardagen tillbaka. Jag var på kontoret och jobbade och Helena var inne i stan och turistade. Vi åt middag i Tokyo och kom oftast hem efter kl 23. På onsdagen åt vi middag med en annan Tadashi som jag träffat genom YCN och hade väldigt trevligt. Vi passade på att åka upp i Sunshine 60 Tower och titta på Tokyo om natten från 59:e våningen.
På torsdagen tog jag med Helena till Shinjuku Tower Park Hyatts New York Bar. Många ord som helt enkelt refererar till samma bar som användes i filmen Lost in Translation. De hade även ett litet jazzband som spelade och en kvinna som sjöng väldigt bra. Vi tog några drinkar och lite snacks till. Snacksen var imponerande välgjorda med lövtunna bananskivor (på längden!) som var lätt friterade och sedan spritsade i socker samt någon sorts bönor som var tandorii-marinerade. Gott!
Fredagen tog jag ledigt och vi spenderade dagen i Ameyoko. Ett marknadsdistrikt med många trevliga små prylaffärer (vapen, väskor, klockor, rockar, parfym) och jag lyckades köpa en ny träningsväska i skinn samt lite julklappar. Helena hittade också lite roliga prylar och vi åt lunch på en kaiten-sushi. Under lunchen lyckades jag beställa in laxsushi till Helena och gjorde detta på klockren japanska. Detta gav mig leenden från närsittande japaner som tydligen uppskattar att turisterna kan beställa ordentligt.
Senare under kvällen åt vi middag på en izakaya med min vän Martin och vår gemensamma kompis Chisako och följde därefter upp med att introducera Helena till japansk karaoke. Jag och Martin sjöng oss lätt hesa (mest Martin) och jag har cementerat min nya karaokefavorit: Elvis - Viva Las Vegas.
Lördagen den 8:e januari, min födelsedag, fick jag ett glatt födelsedagsgodmorgon från Helena och presenter på sängen (ingen frukost på sängen dock så jag måste lära min flickvän lite födelsedagsetikett inför nästa gång, eller hur?). Jag fick i alla fall en fin slips och ett par manschettknappar som jag fick omedelbar användning för. Nästa punkt på schemat för dagen var nämnligen att åka iväg till Excel Air vid Urayasu Heliport. Jag hade bara sagt till Helena att jag hade ett hemligt äventyr planerat och att vi skulle vidare till en restaurang efter det.
Det som kom sen var alltså en 30 minuters helikoptertur över Tokyo med en extra svängom runt Tokyo Sky Tree och solen stod fortfarande så man såg staden väldigt vackert. Vi hade dessutom sådan tur med vår bokning att vi fick helikoptern helt för oss själva och vi kunde därför få varsin fönsterplats. Flera par väntade i loungen när vi kom tillbaka så det blev väldigt lyckat med bara vi två.
Tadashi från KDDI hade hjälpt mig boka bord i Ebisu Garden Place på en italiensk restaurang (på 39:e våningen) och sett till att vi fick ett bord vid fönstret med utsikt över Tokyo Tower. Det blev en sexrätters middag med ett glas Dom Perignon till förrätten, obekant men gott glas vitt till huvudrätterna och en "Happy Birthday Oscar"-dekorerad efterrättstallrik. Kyparen sjöng även Happy Birthday när han kom in med sista rätten och det var tydligt på de kringsittande paren att det här var en populär restaurang för att fira någons födelsedag.
Hemåt och packa klart Helenas väska, sova, vakna, frukost, åka till Narita Airport, väska övervikt, packa om, ta farväl vid säkerhetskontrollen, åka hem, somna på eftermiddagen och sov sedan nästan fram till nästa morgon. Söndagen slappa och starta om inför kommande vanliga veckan. En otroligt skön och välbehövd tid tillsammans med Helena och sedan slut. Bra nyårssemester.
 |
| Lagom romantiskt på 59:e våningen. |
 |
| Fort går det. |
Fredagen tog jag ledigt och vi spenderade dagen i Ameyoko. Ett marknadsdistrikt med många trevliga små prylaffärer (vapen, väskor, klockor, rockar, parfym) och jag lyckades köpa en ny träningsväska i skinn samt lite julklappar. Helena hittade också lite roliga prylar och vi åt lunch på en kaiten-sushi. Under lunchen lyckades jag beställa in laxsushi till Helena och gjorde detta på klockren japanska. Detta gav mig leenden från närsittande japaner som tydligen uppskattar att turisterna kan beställa ordentligt.
Senare under kvällen åt vi middag på en izakaya med min vän Martin och vår gemensamma kompis Chisako och följde därefter upp med att introducera Helena till japansk karaoke. Jag och Martin sjöng oss lätt hesa (mest Martin) och jag har cementerat min nya karaokefavorit: Elvis - Viva Las Vegas.
Lördagen den 8:e januari, min födelsedag, fick jag ett glatt födelsedagsgodmorgon från Helena och presenter på sängen (ingen frukost på sängen dock så jag måste lära min flickvän lite födelsedagsetikett inför nästa gång, eller hur?). Jag fick i alla fall en fin slips och ett par manschettknappar som jag fick omedelbar användning för. Nästa punkt på schemat för dagen var nämnligen att åka iväg till Excel Air vid Urayasu Heliport. Jag hade bara sagt till Helena att jag hade ett hemligt äventyr planerat och att vi skulle vidare till en restaurang efter det.
Det som kom sen var alltså en 30 minuters helikoptertur över Tokyo med en extra svängom runt Tokyo Sky Tree och solen stod fortfarande så man såg staden väldigt vackert. Vi hade dessutom sådan tur med vår bokning att vi fick helikoptern helt för oss själva och vi kunde därför få varsin fönsterplats. Flera par väntade i loungen när vi kom tillbaka så det blev väldigt lyckat med bara vi två.
Tadashi från KDDI hade hjälpt mig boka bord i Ebisu Garden Place på en italiensk restaurang (på 39:e våningen) och sett till att vi fick ett bord vid fönstret med utsikt över Tokyo Tower. Det blev en sexrätters middag med ett glas Dom Perignon till förrätten, obekant men gott glas vitt till huvudrätterna och en "Happy Birthday Oscar"-dekorerad efterrättstallrik. Kyparen sjöng även Happy Birthday när han kom in med sista rätten och det var tydligt på de kringsittande paren att det här var en populär restaurang för att fira någons födelsedag.
Hemåt och packa klart Helenas väska, sova, vakna, frukost, åka till Narita Airport, väska övervikt, packa om, ta farväl vid säkerhetskontrollen, åka hem, somna på eftermiddagen och sov sedan nästan fram till nästa morgon. Söndagen slappa och starta om inför kommande vanliga veckan. En otroligt skön och välbehövd tid tillsammans med Helena och sedan slut. Bra nyårssemester.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)